Erik Dahl Ensemble
Everyone’s Too Sad for Everything
Erik Dahl visade med förra årets skiva Music for Small Rooms vilken begåvad kompositör han är. Han låter sig inte genrebestämmas, utan blandar influenser från såväl klassisk musik, som jazz, rock och folkmusik. Själv framhåller Dahl förebilder som Charles Mingus, Ennio Morricone, John Zorn, Jane Ira Bloom, Benjamin Britten och Björk. Sämre influenser kan man ju tänka sig.
Everyone’s Too Sad for Everything heter den nya skivan, och som titeln mer än antyder har musiken en elegisk och vemodig grundton, komponerad som den är under den långa period av isolering som pandemin innebar. Dahl har denna gång skrivit för sin ensemble, en sextett med klarinett, saxofon, violin/viola, piano/elektronik, bas och trummor. Ur denna ganska ovanliga instrumentkonstellation utvinner Erik Dahl ett högst särpräglat och suggestivt sound. Kompositionerna är ofta intrikata och noga utmejslade, men med visst utrymme för improvisation. Distinkta melodier samsas med riffbaserade låtar, drömskt stämningsmåleri med rena ljudexperiment. Trummisen William Soovik fungerar som en sammanhållande länk och hanterar denna stilistiska bredd med stor auktoritet – från det finstilta och lågmälda till det kraftfullt hårdföra (lyssna särskilt till hur han trycker på med stor energi i låten Unfolding).
Everyone’s Too Sad for Everything är verkligen mycket hörvärd; återigen visar Erik Dahl att han har ett helt eget tonspråk. En tanke slår mig: Radiojazzgruppen är ju återuppstånden och har – utgår jag från – till uppgift att både förvalta och förnya. Nog vore det spännande att låta en kompositör av Dahls kaliber och eklektiska inriktning skriva för storbandet. I ett sådant sammanhang skulle han förmodligen också släppa loss improvisatörerna än mer än här, vilket inte vore någon nackdel.
Jörgen Östberg
Jazz/Orkesterjournalen
September 2023